Barns självkänsla, två rektorer berättar

Vi frågade våra medarbetare om en situation då de som barn fick en ökad självkänsla och hur de använder sig av det i sitt arbete. Här berättar en rektor från skola och en rektor från förskola om sina erfarenheter.

Hej, Jag heter Alexandra Håkansson och jobbar som rektor på förskolan Backen i Huddinge. Jag bor och är till största del uppvuxen i Sörskogen, Huddinge.

Alexandra som liten

När jag var liten fanns det en vikarie på min förskola, dåvarande dagis där jag växte upp. Jag minns henne så väl då hon hade stort permanentat hår som var modernt på 80-talet. Hon var kanske då själv i 20 års åldern och jag var 5 år. Trots att jag tillhörde det äldsta barnen på förskolan mötte hon mig där jag var i min utveckling och mitt trygghetssökande. Hon gav mig alltid tid att få sitta i hennes knä när jag behövde det.

I min yrkesroll i dag tänker jag tillbaka på henne, hennes medmänsklighet och värme som pedagog. Hur viktigt det är att även låta äldre barn få en chans att få den omsorg och mjukhet som även dem behöver. Att inte ta för givet vad vart barn behöver utan se individen och dagsformen med alla barns olika behov.
Vi vet aldrig i förväg hur en relation kommer se ut, den relationen mellan mig och pedagogen visade sig skulle bli livslång och jag har henne på facebook som vän idag. Dock i dagsläget jobbar hon med något annat.

Jag heter Susanne Nilsson och är rektor på Hindby Dibber i Malmö. Mina elever är min passion och varje dag vill jag, tillsammans med skolans personal, ska stärka dem och rusta dem för framtiden. Jag har världens bästa arbete!

En situation som jag minns då jag känt mig värdefull som barn var då en lärare som jag fick i åk 4 såg mig och lyfte mig när jag behövde det. Hen såg att jag inte enbart var en elev som förväntades prestera, utan ett barn som gjorde sitt bästa och vars värde låg i det och inte i de resultat som jag förväntades göra.

Alla erfarenheter bär jag med mig och det är de som format mig till den jag är idag. Positiva förebilder bär jag nära mitt hjärta och de andra finns i mitt huvud och påminner mig om hur jag inte ska bemöta elever/barn.